DET UPPENBARADE ORDET

Att lära sig är att ta emot en Form av kunskap.

Att minnas är att tränga igenom den tills man finner Sanningen som inte längre upplevs som främmande.

Att känna igen är att upptäcka att den Sanningen också talar om dig, om ditt sätt att leva och om det ansvar som det är din uppgift att förkroppsliga.

Minnet är inte personlig hågkomst. Det handlar inte om att återfinna en förlorad scen eller att förvärva en hemlighet som upphöjer oss över dem som ännu inte har förstått den.

Minnet sker när en Sanhet upphör att stå framför oss som information och börjar bli vetad från Medvetandet.

Du kan lära dig att allt Liv är sammanlänkat och ändå fortsätta att använda andra som redskap.

Du kan förklara Enheten och ändå fortsätta att förakta skillnaden.

Du kan uttala Kärlek medan dina gärningar framkallar rädsla.

I dessa fall nådde ordet sinnet, men det trängde ännu inte igenom Symbolen.

Att känna igen är att tillåta att det Minmade når livmodern, viljan, relationerna och händerna.

Ordet är ljuvt i munnen eftersom det kan uttalas med lätthet. Det blir bittert i livmodern när det kräver att man avstår från privilegiet, lögnen eller identiteten som motsäger det.

Att nämna Riket är ljuvt.

Att lämna Tronen är bittert.

Att tala om Tjänst är ljuvt.

Att överlämna utan att tillägna sig frukten tränger igenom rollfiguren.

Att förkunna Enhet är ljuvt.

Att lyssna till den andres oupprepbara verklighet hindrar en från att använda den Enheten för att utplåna honom.

Minnet säger:

»Detta är Sanning».

Igenkännandet svarar:

»Må denna Sanning finna i mig en motsvarande Form».

Då börjar Inkarnationen.

Minnet öppnar ögonen.

Igenkännandet riktar viljan.

Inkarnationen ger kropp.

Och frukten uppenbarar om det som vi uttalade verkligen blev till i oss.

HÖRT ORD → KONTEMPLATION → MINNE → IGENKÄNNANDE → INKARNATION → FRUKT.

Vi Minns inte för att fly världen.

Vi Minns för att återvända till den utan att fortsätta reproducera det som vi redan har Igenkänt som lögn.