Perspektivet som föds ur Jaget
Fönstret kan vittna om Ljuset utan att påstå att dess ram innehåller hela Himlen.
Varje gestalt betraktar från ett särskilt perspektiv.
Kroppen, tiden, kulturen, språket, minnet, kunskapen, begäret och såret deltar i det som kan ses och i sättet att tolka det.
Från det perspektivet kan sanna vittnesbörd uttalas i sin mån:
»Detta upplevde jag.«
»Detta iakttar jag.«
»Detta förstår jag från min plats.«
Den särskilda erfarenheten förtjänar att höras. Den upphör inte att vara verklig för att den inte är universell.
Men Sanningen som finns i ett vittnesbörd föds inte ur gestalten som uttalar den. Gestalten ger perspektiv, språk och Form; Korrespondensen med händelserna och med Ordet är det som gör det den säger sant.
Inversionen börjar när gestalten kallar sitt perspektiv för fullständig Sanning och förnekar all verklighet som inte ryms inom det.
Vi måste skilja Sanningen från vårt påstående om Sanningen.
Sanningen förändras inte för att anpassa sig till gestalten.
Det mänskliga ordet kan vara ofullständigt, oprecist eller falskt.
Vår förståelse kan vidgas.
Vårt uttryck kan rättas.
Symbolen genom vilken vi kommunicerar kan öppna ett djup som vi tidigare inte hade Erkänt.
Men det som verkligen Uppenbarats som Sanning blir inte därefter dess motsats.
Om ett påstående ändras från Sanning till lögn, var det inte Sanningen som ändrades: en tolkning föll som vi hade förväxlat med den.
Därför avslutar inte att säga »detta uppenbarades för mig« urskiljandet.
Det börjar det.
Vad betraktade jag verkligen?
Vilken tolkning tillfogade gestalten?
Vilket begär kan blandas in?
Vilka händelser måste jag respektera?
Vilken röst har jag inte lyssnat till?
Vilken frukt bär mitt påstående?
Sanningen behöver inte att gestalten förklarar sig ofelbar för att försvaras.
Den består när vårt ord rättas.
Den som förväxlar sitt fönster med Solen förstorar inte Ljuset.
Den stänger vägen.