Närvaron
Formen består, men sluta att se från Tronen.
I det Tomrum som fötts ur Tystnaden sker Närvaron.
Uppmärksamheten betraktar något.
Närvaron betraktar också den som betraktar, varifrån den gör det och vilken avsikt som riktar dess blick.
Det är att lyssna utan att omedelbart förbereda ett försvar.
Att känna utan att förvandla varje känsla till ett påbud.
Att tänka utan att identifiera sig med varje tanke.
Att betrakta utan att tvinga verkligheten att bekräfta det vi redan trodde.
I Närvaro försvinner inte personaget.
Det lämnar Tronen.
Detta är att dö för personaget: att sätta stopp för dess anspråk på att vara helheten och Källan. Det betyder inte att skada kroppen, utplåna identiteten, överge ansvar eller förlora det unika.
Närvaron gör inte heller någon ofelbar.
Vi kan vara uppmärksamma och ändå misstolka.
Vi kan ta emot en sann relation och uttrycka den ofullständigt.
Vi kan öppna en Symbol och missta oss om den handling den kräver.
Därför öppnar Närvaron Altaret, men den ersätter inte Diskernemanget.
I Närvaro erkänner vi:
Tanken uppträder, men den är inte allt vi är.
Känslan uppträder, men den styr inte av sig själv.
Personaget uppträder, men det är inte Källan.
Den andre uppträder med en verklighet som inte föddes i oss och som måste höras.
Närvaron återför varje förmåga till dess funktion.
Förnuftet förstår utan att förakta kroppen.
Känslan informerar utan att uppta hela Riket.
Viljan handlar utan att utropa sig själv som absolut.
Minnet vägleder utan att stänga in nuet.
Kroppen ger gräns och verklighet åt det vi önskar förkroppsliga.
Här börjar det sanna inre styret:
inte när en del dominerar de andra, utan när alla återvänder till att kretsa kring Centrum.